Någon sa till mig vid något tillfälle att rädsla inte stoppar döden, rädslan stoppar livet. Den här meningen fastnade hos mig, och jag började fundera över mina egna rädslor som jag bär runt på.
Efter allt som har hänt i form av olyckor i min familj, så har det framkallat rädslor och katastroftankar hos mig.
Jag tänker också att rädslor kommer från mina tankar om framtiden. En framtid som jag gärna skulle vilja kontrollera, men det går ju såklart inte.
Och är det något jag borde ha lärt mig så är det väl just det!
De allra flesta av våra rädslor är inlärda, så då innebär ju det att det går att lära om.
Rädslorna blir lätt vår sanning, men om vi bestämmer oss för att vara modiga och våga utmana det som känns skrämmande så kan det bli vår sanning i stället. Så jag har bestämt mig för att vara noga med vilka tankar jag har om mig själv och mina rädslor.
Rädslorna försvinner inte bara så där för att jag börjar tänka modiga och bra tankar har jag märkt, utan det gäller att hoppa trots att jag inte vet hur jag kommer landa. Ganska skrämmande om jag ska vara ärlig, men känslan när jag har utmanat en rädsla och det har gått bra så känns allt så fantastiskt underbart.
Så uppmaning till er som läser det här! Våga hoppa, det är inte så farligt som vi många gånger inbillar oss. Vad är det värsta som kan hända?
Men detta sagt, så vill jag tala om att jag har hoppat rejält två gånger under oktober än så länge. Och jag är så jäkla stolt över mig själv!
I början av oktober så höll jag mitt första föredrag om sorg, där jag även delar med mig av min livshistoria inför 20 personer. Det var Rotary här i Vetlanda som bjöd in mig.
Jag har redan upplevt och varit med om så mycket i livet att ett föredrag inte skulle behöva kännas så skräckinjagande, men det är inte lätt att öppna upp om sitt liv och stå framför en grupp med människor och samtidigt säga de rätta orden.
Och i går kväll höll jag ett föredrag i Korskyrkan inför 70!! personer. Ni läste rätt, 70 personer kom dit för att lyssna, jag har fortfarande inte smält det. En fin vän från skoltiden, Charlotta Wigelius, bjöd även på underbart fin musik.
Tusen tack alla fina ni som kom dit, och tack för alla kramar och uppmuntrande ord efteråt. Det värmer så fint i hjärtat.
Vilken fin upplevelse det är att få beröra någon annan, eller kanske sätta ord på de där känslorna som någon går och bär på.
Mitt mål med föredragen är att inge hopp, beröra, öppna upp för en kommunikation kring sorg och att hedra mina änglar på bästa sätt.
Just nu är jag grymt stolt över mig själv som vågade. Stolt över att jag den där sensommardagen tackade ja till något som jag var livrädd för.
Vi växer verkligen när vi vågar utmana oss själva!
Utöver föredragen så har jag påbörjat en ny timanställning som komplement till mitt eget företagande. Jag jobbar extra på ett behandlingshem för tjejer mellan 12 och 19 år. En fin utmaning där jag får nytta av mina kunskaper inom sorg och coaching.
Kom ihåg: RÄDSLA ÄR BARA EN KÄNSLA OCH KÄNSLOR ÄR BARA HJÄRNAN SOM GISSAR!
Efter att du föreställt dig det värsta möjliga scenariot, föreställ dig bästa möjliga utfall och njut av framgången!
Heja oktober helt enkelt!
Med kärlek och värme
Veronica
Fint och tänkvärt inlägg!
Och heja dig!! ❤️💪❤️
Vad fint att det verkar som om du hittar kraft o inspiration på din nya väg. Är glad för din skull och önskar dig lycka till inför kommande uppdrag. Ett steg i taget….
Så modigt av dig!!! Och du har ju så rätt i allt du skriver. ❤️