Långfredagen den 30 mars 2018

Jag och min Pappa

När jag växte upp så började alltid påskaftons morgon med äggjakt. Mamma och pappa hade gömt Cissis och mitt påskägg någonstans i huset, och sen ritat kartor och skrivit gåtor som till slut ledde fram till vart äggen fanns. En tradition som jag tog med mig och alltid gjorde för Razmus och Erik när de var små. Sen målade vi påskkort, klädde ut oss och tog våra små korgar och knackade dörr hos alla i kvarteret för att förhoppningsvis skrapa ihop ännu mer godis. Jag minns att vi ofta hade godis kvar i flera veckor efter påsk.

Äggmålning var också något vi sysselsatte oss med. Påsken var en familjehögtid som jag tyckte om när jag var liten och som jag tror hela familjen Malmberg uppskattade också under den tid vi fick tillsammans.

Mina busfrön Razmus och Erik ❤️

Vår sista påsk med Mats var 2010 och vi hade åkt hem från USA för vi hade inte fått dokumenten klara för att få stanna i landet längre än tre månader. Jag behövde dessutom förnya mitt pass för jag hade bytt efternamn från Lätth till Malmberg. Det var en hel del snö kvar den påsken, trots att den inföll i april. Minnet sviker lite, men jag tror att det var den påsken som vi åkte till Varberg och firade tillsammans med Mats bror Peter och deras mamma Laila.

Idag har jag svårt att sätta ord på vad jag känner med påsken. Det är väl som så många andra dagar på året, en mix av glädje, tårar, saknad, gemenskap och kärlek.

På långfredagen 2018 (den 30 mars) satt jag och vakade över min pappa som var svårt sjuk i lungfibros och cancer. Lena hade spenderat natten på sjukhemmet och jag kom dit tidigt på morgonen för att finnas där för pappa. På eftermiddagen var jag och Lena väldigt hungriga, men samtidigt illamående över att sitta där och bara vänta på att pappa skulle ta sitt sista andetag. Men på något absurt vis så satt vi där med våra matlådor med påskmat som min mamma hade levererat till oss och försökte äta, medan pappa låg bredvid och kämpade för sitt liv. Jag vet att pappa inte vill dö, han hade fortfarande så mycket planer, och han älskade att vara en del av framför allt barnbarnens liv. Pappa blev bara 72 år gammal.

Det sista dygnet i pappas liv var fruktansvärt påfrestande. Att ha lungfibros och lungcancer innebär att du sakta kvävs. Det rosslade och lät hemskt och det var grymt jobbigt att stå bredvid och inte kunna göra någonting. En känsla av total hjälpslöshet.

Sköterskorna sa flera gånger att det är jobbigare för oss anhöriga än vad det är för pappa. Han har så mycket smärtstillande och lugnande i kroppen så han känner inte något obehag.

Pappas tog sitt sista andetag vid 18-tiden på långfredagen, och den påsken blev bara som ett töcken. När vi hade hämtat kläder som vi tyckte att pappa skulle kläs i och fått säga några sista ord till honom innan de tog hand om hans kropp så tog jag en promenad hemåt. En promenad där tårarna strömmade nerför kinderna. Det var tårar av lättnad över att pappa slapp lida mer, och tårar över att även pappa inte fanns med oss här längre.

Min pappa som hade betytt oerhört mycket för mig, Razmus och Erik, och även för Kjetil och hans barn. Pappa hade ett stort hjärta och han var galet stolt över sina barnbarn, och även sina bonusbarnbarn.

Pappa Gunnar älskade att titta på fotbollsmatcher och bandymatcher på helgerna när killarna spelade. Han stod där i sin röda keps och hejade på, och han var stolt som en tupp när de gick fram till honom efter matchen och kramade om sin morfar.  

Pappa i sin röda keps och sin favoritbil ❤️

När han var barnvakt så visste killarna att Moffe inte skulle säga nej om de ville åka till Mc Donalds eller köpa godis även om det inte var lördag. Ibland drömmer jag om pappas porterstek och fläskfilégryta. Han var en klippa i köket och bjöd gärna till fest hemma på Gåvostigen.

I år är det även tredje påsken utan Erik. Alla dessa högtider är speciella när vi har många på andra sidan. En vilsenhet, tomhet och den där aldrigheten kryper väldigt nära. Det är svårt att njuta av ledigheten och allt påskfint fullt ut när så många saknas.

Men, jag har blivit duktig på att gå framåt med sorgen i en hand och livet i den andra. Jag gråter en skvätt här och där och saknaden är tung, men samtidigt så umgås jag med familj och vänner, äter gott, och försöker njuta av de fina stunderna.

Razmus firar påsk i Costa Rica med sin flickvän Tilde och Isak och Mira har andra planer. Tänk vad tiden går, nu är minstingen Mira snart 17 år. Vart tar tiden vägen?

Ikväll när Kjetil kommer hem efter att ha sett Isak spela sin första seriematch för säsongen med JSödra så ska vi äta oxfilé och potatisgratäng och försöka njuta av nuet. Kortleken “Viktigt på Riktigt” åker nog fram och sen tänder vi ett extra ljus för pappa Gunnar idag och skickar kärlek till alla våra änglar.

Två änglar ❤️❤️
Erik och pappa Gunnar

Det är fint att kunna göra både och tycker jag ❤️.

Jag väljer både sorgen och livet. De får ta lika stor plats.

Sorg är detsamma som kärlek!

Ta hand om varandra och njut av god mat, gemenskap och alldeles för mycket godis!

GLAD PÅSK 🐣

Med värme och kärlek

Veronica

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *