Sedan jag blev kusligt bekant med vad döden innebär så förändrades allt. Jag förändrades, familjen förändrades och min syn på livet förändrades.
Aldrigheten har följt mig sen juli 2010 när barnens pappa dog. Det var första gången jag förstod vad Aldrigheten innebar. Det är ett svårt ord att greppa, svårt att förstå och svårt att sätta ord på.
I september 2021 drabbade Aldrigheten mig igen. Och den här gången på ett plan som jag inte hade en aning om hur jag skulle hantera den.
Jag önskar att jag aldrig hade behövt lära känna Aldrigheten. Jag avskyr verkligen det ordet, och att det för evigt är en del av mig.
Aldrigheten innebär en verklighet av att det är definitivt och slutgiltligt. Inga fler minnen kommer skapas. Jag kommer aldrig mer kunna borra in min näsa mot din hud och känna din doft. Jag kommer aldrig mer få höra dig ropa ”Mamma” eller ”Morsan”. Det är slut, finito.
Aldrigheten är tung att bära, och därför har det blivit viktigt för mig att leva ett liv där mina älskade änglar fortfarande finns med. Jag är väl medveten om att de inte är här fysiskt och att jag inte kan skapa fler minnen tillsammans med dem.
Men jag kan leva ett liv där jag på olika sätt hedrar dem och tar med dem in i min framtid. Ett av sätten är att prata om dem och föra deras minnen vidare. Så länge jag lever kommer jag fortsätta prata om mina änglar för hos mig lever de kvar i högsta grad.
Att välja att leva och inte bara överleva tycker jag är ett av de finaste sätten att hedra dem på. De fick inte chansen till ett långt liv, och om vi som är kvar skulle kasta in handduken, dra täcket över huvudet, ta på oss offerkoftan och välja överlevnadsstadiet så känns det lite som att kasta paj på deras gravstenar. Vi som fortfarande har chansen att leva måste just det – leva!
När vi drabbas av djup sorg så hamnar vi ofta i en period av ren och skär överlevnad. Det är en fruktansvärd plats att befinna sig på. Det är en plats där livslusten är borta, och man ser bara mörker. Jag vet, för jag har varit där flera gånger. Det är en kuslig plats, där ingen vill vara. Rått, kallt och med en känsla av total meningslöshet. Den här platsen går nog knappast att undvika efter en svår förlust, men att stanna där är förödande.
Det jag har lärt mig längs vägen är att smärtan är oundviklig, men lidandet är ett val.
Vi kommer inte undan smärtan i sorgen. Den måste få vara där och vi behöver jobba oss igenom den på olika sätt. Vi har däremot ett val när det kommer till lidandet.
Vi kan välja hur vi ser på det som har hänt. Vi kan välja ur vi vill leva våra liv. Vi kan välja att göra allt vi kan för att må bättre och leva ett så bra liv som möjligt.
Jag säger inte att det är lätt, men det är fullt möjligt.
Att välja livet och försöka hitta glädje och meningsfullhet igen, betyder inte att vi sörjer mindre. Sorg är lika med kärlek. Och kan vi omvandla smärtan vi känner till kärlek och tacksamhet så har vi kommit långt i vår själsliga läkning.
Min sorg efter min man Mats död är ren. Jag lever idag med en tacksamhet och kärlek till honom istället för smärta över det som har hänt. Det är det jag kallar för ren sorg. Smärtan hälsar på ibland, men för det mesta kan jag vila i kärleken och tacksamheten.
Ett par år efter hans död så skedde någonting i mig. Jag vaknade upp en morgon och såg livet med andra ögon. Jag kände en stor tacksamhet inom mig gentemot Mats. Han hade gett mig två fantastiska pojkar, tolv spännande år med många upplevelser, och mycket kärlek.
Känslorna som vällde upp inom mig var starka och jag riktigt kände hur de motade bort en stor del av smärtan. Det kanske kan jämföras med något typ av uppvaknande.
Saknaden och sorgen finns självklart kvar, men kärleken och tacksamheten var helt plötsligt större än smärtan.
Jag har hopp och tro om att jag en dag ska kunna känna likadant med min son Erik. Smärtan är fortfarande stor, men vissa dagar kan jag gå tillbaka i minnet och skratta åt något vi gjorde tillsammans eller åt något som Erik sa, utan att tårarna börjar rinna. Jag tänker att det är början på min själsliga läkning och att kärleken kommer vinna även här till slut 🙏🏼.
Även om jag bara fick lite mer än 17 år tillsammans med mitt älskade barn, så är de här åren värda all smärta som jag nu lever med. Jag skulle aldrig vilja vara utan mina upplevelser med Erik. Han gav mig så mycket under sin korta livstid.
När Erik växte upp så fick vi ofta höra att han hade en gammal själ och att han var lillgammal. Erik var många gånger klok som en bok, nyfiken på det mesta, och visst kunde han ställa till det för sig då och då.
Men han hade ett hjärta av guld. Erik älskade att prata, och när han blev lite äldre så övergick pratet i djupa diskussioner om livet. Han fanns där för kompisar som hade det tufft och behövde någon att prata med, och här hemma var det Eriks skratt och framåtanda som många gånger lyfte oss andra ur jobbiga stunder.
Erik tyckte verkligen inte om att se någon vara ledsen eller låg. Han försökte alltid dra ett skämt eller prata oss till att må bättre. Precis som sin far så tog Erik livet lite med en klackspark. Erik brydde sig inte så mycket om vad andra tyckte och tänkte (förutom sin storebror Razmus, när det gällde vilka kläder och vilken frisyr han skulle ha 😍).
Hans prat kunde självklart göra oss tokiga ibland också. Erik hade alltid svar på allting, och pratade sig ur det mesta. Ibland pratade han så mycket att vi andra glömde bort vad vi var irriterade eller ledsna över.
Om du möter någon som har drabbats av en svår förlust, och som har tagit sig igenom det, så kommer de flesta säga “Det måste finnas en djupare mening med livet”. När något drabbas hårt så kan man känna sig avdomnad (jag har varit där). Det betyder inte att smärtan inte finns där, det är bara att du inte känner den. Vårt sinne klarar inte av att ta in allt, och hantera det som en svår förlust innebär. Vi måste gå djupare än vårt sinne, och det som är djupare är kärlek, tro, hopp, mening och syfte.
Det här blir något som vi håller fast vid med all vår kraft. Och det blir det här som driver oss framåt. Några dagar kommer bli lättare, och vissa kommer bli svåra och smärtsamma. Men när du tar en dag i taget, så blir du starkare även om du inte riktigt tror på det själv. Och i slutändan kommer en ny person att dyka upp. En person som har gått genom elden och som nu har blivit en mer kraftfull person av processen du går igenom. En ny version av dig själv.
Kämpa på och kom ihåg att LEVA ❤️
Med kärlek och värme
Veronica
Det är så kloka ord. Du har lärt mig mycket om sorg som jag har haft användning av när jag träffar andra med sorg. Viktigt det du säger om att finns det mycket sorg finns det också mycket kärlek. Att vara rädd om sin sorg och omfamna den och inte fly. Inte försöka glömma utan istället komma ihåg så mycket som möjligt.
Lyssnade på Razmus i podden. Så klok, insiktsfull och hoppfull. Säkert mycket tack vare dig och andra han har och haft bredvid sig. Ni har mycket att lära andra och så fint att ni gör det. Att ni inte är tysta utan delar med er. Vi andra får ta emot och hoppas att ni också kan få känna er burna av oss. Vi bär er i våra hjärtan❤️
Tusen tack för fina ord ❤️. Det värmer i hjärtat ❤️