Högtiderna är över, och ett nytt oskrivet år ligger framför oss!

Ännu ett år att lägga bakom sig. Ett år med gott och blandat precis som vanligt. Egentligen vet jag inte hur och vad jag gör för att leva vidare i det här jordelivet, men här är jag ju, och vissa dagar är till och med ganska bra. Att jag har trampat runt här utan min yngste son Erik i två år och tre månader känns brutalt, vidrigt och jättekonstigt.

Varenda cell i kroppen saknar honom och jag har ofta funderingar kring vem han skulle ha varit idag. Hur skulle han sett ut? Hade han valt att plugga vidare, eller hade han haft ett jobb nu? Eller hade han kanske valt att resa runt i världen? Hade han haft en flickvän? Vart hade han bott? Det finns så många frågor som jag aldrig kommer få några svar på.

Erik och jag pratade mycket om livet, döden, kompisar, skolan och idrotten och jag älskade hur han involverade mig i sitt liv. Även om hans nyfikenhet på allting kunde vara jobbig ibland så var det en fantastisk resurs för honom att ha. Han ville veta, han var nyfiken på både livet och människor han träffade. Och han gav sig sällan innan han hade fått ett svar.

När Erik var liten så kunde han ställa jobbiga frågor som satte mig eller någon annan i familjen i konstiga situationer, men det har vi skrattat mycket åt genom åren.

Erik hade kunnat bli en otroligt bra kommunikatör eller politiker, han hade alltid svar på tal och fick människor till att lyssna.

Tankarna och känslorna blir ännu mer intensiva den här tiden på året. Jag upplever julen som väldigt jobbig. Jag hanterar tiden innan julafton på ett helt okej sätt. Jag tycker att det är mysigt att sätta upp julgranen och julbelysning i fönstren, och i år satte jag till och med fram några tomtar igen. Helgen innan julafton brukar vi fira lillejul hemma hos min mamma och Jimmy, och det känns tufft, men jag fixar det.

Men självaste julafton vill jag helst slippa uppleva. Tanken på att fira och försöka vara något jag inte är just den dagen fixar jag inte.

Första julen (2021) efter Eriks död åkte jag och min son Razmus på roadtrip till västkusten. Julafton spenderade vi på Hotell Riverton i Göteborg, och hade hela spa-avdelningen för oss själva. Jag vet inte hur många timmar vi bara satt där, badade lite, grät, drack bubbel och pratade och grät igen. Det var så fruktansvärt jobbigt och jag tror att vi båda två kände oss amputerade. Saknaden var så intensiv och smärtsam och vi visste inte riktigt vad och hur vi skulle bete oss. Vem var vi utan Erik?

Förra året blev vi bjudna till gamla vänner som har hus i Järpen, och då spenderade de andra julafton i skidbacken och jag valde att bara vara för mig själv den dagen. Minns att jag tyckte att det var väldigt skönt att inte vara på hemmaplan. Stressen och pressen att prestera och ordna en mysig jul försvinner när man väljer att åka i väg. Tusen tack till Ola och Kristin som bjöd in oss.

I år åkte jag, Razmus, min sambo Kjetil och hans barn till Göteborg och tog in på Jacy’z spa och hotell. Personalen där hade tänkt ett steg längre, det var minimalt med julpynt och ingen julmusik spelades i högtalarna. Det kändes som att de förstod att människor som vill bo hos dem på julafton gör inte det för att de älskar julen, utan för att de vill komma bort från något. Större delen av eftermiddagen spenderades i badrockar, och med en paraplydrink i handen. En jul som helt klart fungerade för oss allihopa.

Alltså, tre jular utan Erik, sex jular utan min pappa, fjorton jular utan barnens pappa sätter sina spår hos oss helt enkelt. Men, jag har en förhoppning om att jag någon gång i framtiden ska känna annorlunda kring julen igen, och gör jag inte det, så är det okej det också.

Jag tror att det är jätteviktigt att acceptera sorgen som den är. Att ha en acceptans till sina känslor och bara låta dem få vara. När vi bär på djup sorg och livet inte riktigt fungerar som det ska eller blev som det var tänkt, så upplever jag att det är extra viktigt att lyssna på sig själv, och göra det som känns rätt för tillfället. Det som inte fungerar i år, kanske fungerar nästa år. Det som inte fungerar den här veckan, kanske fungerar om tre veckor. Det som inte fungerar just nu, kanske fungerar om tio minuter. Och det är ok, låt det få vara så.

Det kan vara riktigt otäckt ibland när det känns som om känslorna tar över kroppen, det blir svårt att andas, ångesten är som ett svart moln runt om, och varenda cell i kroppen gör ont. En känsla av att jag faller, och jag har inte en aning om hur jag ska ta mig upp igen. Då är det viktigt att komma ihåg att en känsla aldrig är för evigt. En känsla kommer, stannar en stund, för att sen bytas ut mot en annan känsla.

Men det är som sagt också viktigt att tillåta sig att känna, att få vara på botten en stund, tycka synd om sig själv, skrika, gråta, svära, eller slå på en kudde för att få det ur sig.

Den mörka grottan som du är rädd för, är grottan som du måste in i. Du behöver känna smärtan på djupet för att kunna påbörja vägen mot läkning helt enkelt.

Nu har vi ett nytt oskrivet år framför oss. Jag tycker att varje nytt år som ska kickas i gång utan Erik är jättejobbigt, men jag ser faktiskt ändå med spänning fram emot 2024. Jag blir mer och mer övertygad om att det finns något mer än livet här på jorden, så även om Erik inte är med mig fysiskt, så finns han med in spirit.

Jag går runt med en skön känsla av att otroligt mycket bra saker kommer hända under 2024.

Allt är möjligt, både du och jag bär på en oändlig potential. Jag tänker bli ännu mer lyhörd på vad min själ och mitt hjärta har att säga. Jag ska göra mer av det som känns rätt för mig. Mer av det som jag mår bra av.

Jag jobbar ständigt med att ta makten över mina tankar, för jag vet att det är möjligt. Jag har kraften och möjligheten att förändras idag, i morgon eller nästa vecka, det gäller bara att bestämma sig.

Det är en befrielse att veta att jag kan ändra mitt mindset, jag kan bryta ett nedåtgående tankemönster som inte gynnar mig, jag kan förändra min kurs i livet, jag kan bli en ny version av mig själv när jag vill.

Det är inget lätt jobb, men allt är möjligt! Ett första steg är att lära känna sig själv bättre, att våga ställa de där jobbiga frågorna till sig själv och verkligen lyssna på svaren.

Jag avslutar med en kort sammanfattning av 2023. Här finns som vanligt en blandning av både glädje och sorg. Men jag inser att det har skett en hel del bra och spännande saker under året, och jag hoppas att 2024 inte blir sämre.

• Jag har utbildat mig inom sorg via ”Grief Educator Certification” med David Kessler. Jag är så oerhört glad över att jag valde att gå den här utbildningen. Jag har lärt mig så mycket, och fått bekräftelse på så många saker som jag bär med mig i min egen sorg. Thank you David!

• Jag blev klar med min livscoachutbildning som jag gick hos fantastiska Camilla Lebert Hirvi och kan nu titulera mig sorgcoach. Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa många människor framöver.

• Jag har läst en spännande kurs i personlig utveckling ”Thinking into Results”. Den här utbildningen har gett mig otroligt mycket. Att jobba med sin personliga utveckling är ett dagligt, livslångt jobb och så galet spännande. Det går verkligen att förändra sig själv till det bättre.

• Det känns som om min själsliga resa bara är påbörjad. Det finns så mycket att lära sig och fördjupa sig inom. Så i den världen kommer jag fortsätta spendera en hel del tid.

• Jag har varit på en fantastisk hälsoboost resa i Barcelona tillsammans med Michaela. Har även varit på en kul resa till Paris med min fina amerikanska väninna Cheryl.

• Jag registrerade mitt företag Embrace Life som jag i lugn takt jobbar fram. Här erbjuder jag samtal/coaching inom sorg, taktil massage, föreläsningar mm.

• Michaela och jag har startat upp en sorggrupp via föreningen VSFB (vi som förlorat barn) här i Vetlanda. Gruppen är väldigt omtyckt och vi är många föräldrar som träffas en gång i månaden.

• I oktober började jag jobba som timanställd på Broarp Alma i Hjältevad, ett HVB hem för flickor i åldern 12-19 år. Jag trivs väldigt bra med kollegorna och tjejerna på boendet. Vi lär av varandra och det är fantastiskt att känna att man gör skillnad i någon annans liv. Min sorgutbildning och coachutbildning kommer väl till pass på Alma.

• En annan stor utmaning har varit att hålla föredrag under hösten. Att öppna upp om sitt liv och dela med sig av känslor och upplevelser och samtidigt försöka kommunicera ut vad sorg är och vad det gör med kropp och själ har varit otroligt utmanande, men också väldigt lärorikt.

• Tyvärr fick jag ta farväl av min morbror Göran under året som dog hastigt alldeles för ung i sjukdom.

Min sorg bär jag med mig genom livet, och jag blir bättre och bättre på att ha sorgen i ena handen och livet i den andra. De får ta lika stor plats helt enkelt. Och jag är fast besluten att inte låta min sorg ta kontroll över mitt liv, jag är så mycket mer än min sorg.

Jag vill tacka min fina familj och vänner för gemenskap och värme under året. Är tacksam över att ni har förståelse för att jag inte är densamma som jag en gång var. Efter en så stor förlust och förändring i sitt liv så blir ingenting som det en gång var. Vi har konstant en tom stol vid matbordet, och allt vi tar oss för gör vi med vår ängel Erik ständigt vid vår sida.

Jag har ett stort inre driv och en längtan efter att få komma ut mer och kommunicera om sorg, utbilda människor, hjälpa till när livet blir övermäktigt och att få göra skillnad på riktigt.

So, here we go 2024! Bring it on!

Gott Nytt År till er alla!

Med kärlek och värme

Veronica