
En av de största utmaningarna i sorg är hur oförutsägbar den är.
Jag har upplevt det på så många olika sätt, både efter förlusten av min son Erik, barnens pappa Mats, och min pappa Gunnar.
När vi upplever sorg så vet vi aldrig vad det är som kommer trigga i gång oss känslomässigt. Vi vet inte vad som kommer sägas, vad vi kommer möta, eller vilka minnen som dyker upp.
En gång började jag gråta ordentligt mitt inne i en mataffär när jag gick förbi hyllan med nudlar. Erik brukade säga –”Mamma, kan inte vi alltid ha nudlar hemma så det finns något snabbt att laga om jag inte vill äta lunchen i skolan”. Att en så enkel sak som ett nudelpaket kan kicka i gång en reaktion, då förstår ni vidden av oförutsägbarheten i sorg.
En tid efter att Mats dog så kom jag på mig själv med att mina tårar började rinna när jag hörde andra barn ropa på sina pappor. Mina barn hade ju ingen pappa att ropa på längre, så självklart gjorde det otroligt ont i hjärtat och framkallade ledsna känslor.
Vid ett tillfälle bröt jag ihop här hemma för jag behövde ha något fixat i huset, och det var en sådan där grej som min pappa alltid har hjälpt mig med. Sorgen kom som en käftsmäll över att pappa inte fanns mer och kunde komma hit. Som sagt, vad som helst, när som helst kan trigga i gång en känsla.

Det kommer komma dagar när vi tycker att det går ganska bra, att vi faktiskt kommer framåt i vår sorg, för att nästa dag vakna upp och känna sig helt förstörd och tömd på energi. Känslan då kan vara att vi aldrig kommer må bra igen. Det är naturligt att det är så här. Vi håller inte på att bli tokiga, som jag själv många gånger har trott.
Vi har lättare att hantera sorgen när vi räknar med att vi ska bli ledsna, men när sorgen väller in helt oförutsägbart är det lätt att känna missmod och förtvivlan.
När minnena dyker upp plötsligt och vi skickas in i en stor översvallande våg av saknad, och smärtan är så djup att vi knappast vet hur vi ska överleva eller ta nästa andetag så är det lätt att i stunden förlora hoppet.
Läkningen börjar när vi känner att dagarna inte helt fylls upp av sorgen, vi har kraft att klara av delar av vardagen igen, vi träffar familj och vänner, och vi har små stunder av glädje igen.
Det kommer en dag när vi känner att vi inte bara låtsas ha trevligt, eller låtsas vara glada längre, utan det kommer mer naturligt.
Du kan faktiskt känna dig helt okej i flera timmar, sen flera dagar, sen flera veckor innan du drabbas av en ny våg igen, och smärtan är tillbaka. Men nu vet du att smärtan är där ett tag, och att du kommer få en paus igen från sorgen.
Jag vet att när känslan av att jag kunde andas lite lättare, när jag började känna mig lite mer produktiv, och att jag stundvis mådde lite bättre var så fantastisk skön. En känsla av att jag kommer överleva det här och kanske till och med någonstans där framme kunna leva ett fint och meningsfullt liv igen, även om resan dit är väldigt lång.
Vi går fram och tillbaka i dessa känslor av sorg och hopplöshet och framtidshopp och meningsfullhet. Till slut blir dagarna fler som är fyllda av framtidshopp och meningsfullhet, och det betyder inte att vi saknar personen mindre, utan bara att vi inte låter sorgen kontrollera vårt liv.

Det är lätt att lägga skuldkänslor på sina bra känslor i kroppen som glädje, meningsfullhet och kärlek till livet.
Du kan gå runt med en känsla av att du inte har rätt att vara glad eller se fram emot något spännande eller känna någon mening med livet längre på grund av att ditt barn eller kanske din partner har dött.
Jag märkte av detta väldigt tydligt efter att min man Mats dog. Första tiden när jag skrattade så fick jag dåligt samvete. När barnen och jag gjorde något trevligt och hade det riktigt bra så kunde jag också få dåligt samvete. För hur kunde vi ha roligt och skratta när Mats var död?
Men det är klart att vi har rätt till dessa härliga känslor. Bara för att vi känner glädje och meningsfullhet så saknar vi ju inte våra änglar mindre.
Jag förstod detta så småningom och jag började i stället vända min blick upp mot himlen och säga -Tack Mats för att vi får skratta och ha det bra och att du är med oss här in spirit.
Efter att Erik dog så kom de här känslorna av dåligt samvete tillbaka, men min kropp tycktes komma ihåg att skrattet i sig är läkning för själen, och jag saknar inte Erik mindre för att jag stundvis mår bättre och känner glädje.
Om du tänker dig sorgen som ett öppet sår. Det är smärtsamt och brutalt här. Så småningom så börjar det där såret läka inifrån. Det tar olika lång tid beroende på hur stort och hur djupt såret är och vad du bär med dig sen tidigare, men någonstans där framme så är inte såret helt öppet längre. Bit för bit har det lagats och läkt ihop, och kvar är ett fult ärr. Ju mer du jobbar med dig själv och din sorg desto finare blir ärret, men det försvinner aldrig helt. Och helt plötsligt kan du triggas av något igen och såret öppnas, men inte lika djupt som tidigare, och det tar inte lika lång tid för såret att bli ett ärr, och så här håller det på.
Kom ihåg att ditt liv är värdefullt, och ett fint sätt att se på det är att du har sorgen i ena handen och livet i den andra och sen navigerar du dig fram genom livet. Sorg är ju egentligen detsamma som kärlek. Hade vi inte sörjt, så hade vi heller inte älskat.

Tänk om vi bara skulle se livet som en transportsträcka tills vi får möta våra älskade på andra sidan igen. Då skulle livet bli väldigt tungt och tråkigt att leva. Och jag tror dessutom att livet skulle kännas väldigt långdraget.
Jag har en tro att jag kommer möta alla mina änglar på andra sidan när min tid är kommen, och då vill jag mötas av en highfive och berätta om vilket fint och meningsfullt liv jag skapade trots all smärta och sorg.
Nu välkomnar jag det som triggar i gång mina känslor med nyfikenhet. Jag stannar upp, funderar på vad som triggade mig, vart känslan sitter i kroppen, och sen sitter jag med känslan en stund och låter den bara får vara.
Jag blir inte rädd och förtvivlad för jag vet att det är något som behöver komma ut, och en känsla är just bara en känsla och snart byts den ut mot en annan. Ingen känsla är för evigt.
Om du som läser det här och är i början av din sorg, när smärtan gräver sig in i djupet av ditt hjärta så är det svårt att förstå att det kan bli bättre. För i början är smärtan och sorgen så överväldigande att du till och med kan ha svårt att andas.
Allt du kan fokusera på är här och nu i denna sekund, inte nästa timme, inte i morgon, inte nästa vecka eller nästa år. Du är i överlevnadsfasen.
Men förhoppningsvis kanske jag har sått ett frö av hos dig ändå, och någonstans där i smärtan så kanske jag har tänt ett litet ljus eller en liten, liten känsla av hopp trots allt mörker.
Tusen tack alla härliga läsare!
Ta hand om er!
Med kärlek och värme
Veronica ❤️