För tre år sedan förändrades allt. Benen slogs undan totalt och vi är för alltid på sätt och vis amputerade. Livet som vi så varsamt byggt upp tegelsten för tegelsten efter att barnens pappa dog föll som ett korthus rätt ner i en avgrund.
När poliserna kom med beskedet att Erik var död, att han hade dött i en bilolycka, så kändes det som om marken öppnade sig och jag föll och föll och föll och ingenting tog emot mig.
Jag varken skrek eller grät just då, jag var tom. Det kändes som att kroppen blev ett tomt skal som inte kunde känna någonting. Det var kroppens skydd som satte in för att jag inte skulle få en stroke eller hjärtinfarkt tror jag. När jag så smått vågade släppa in känsla efter känsla så gjorde det så fysiskt ont att det inte går att beskriva med ord.
Där och då ville jag dö, jag orkade inte leva en sekund till kände jag. Jag visste inte vart jag skulle hitta kraften till att faktiskt överleva detta orättvisa liv. Varje andetag var tungt och smärtsamt. Om inte Erik får andas mer, så varför ska jag?
I en sådan här situation är det lätt att tro att döden är personlig, men så är det ju inte, den är slumpmässig. Den sker inte i den ordningsföljd som vi tycker att den ska ske i. Vissa människor blir gamla och vissa dör unga. En del blir sjuka, en del dör i olyckor, andra dör en naturlig död i sömnen. Vi har inte kontroll över döden, det enda vi kan kontrollera är hur vi hanterar det som har hänt.
Jag hörde en annan änglaförälder berätta att hans bästa vän låg för döden i cancer, hans farmor låg på dödsbädden, och grannen hade blivit hämtad av ambulans den dagen, men personen som dog var hans son på 23 år som var frisk och hade hela livet framför sig.
Vi vet helt enkelt inte när det är vår tur, därför är det så viktigt att leva och göra bra saker. Livet är en gåva, det kan bli kort, det kan bli långt, men oavsett så behöver vi fylla det med saker som vi mår bra av.
Vet ni vad folk som ligger på dödsbädden ångrar mest av allt?
- Att ha levt ett liv utan att ha varit sann mot sig själv
- Att de har jobbat för mycket
- Att de inte har vågat uttrycka sina känslor
- Att de inte har hållit bättre kontakt med sina vänner
- Att de inte har tillåtit sig själva att var lyckligare
- Att de inte vågade leva sitt liv som de ville, utan levde efter andra människors förväntningar
Läs det igen, och fundera lite på hur du lever ditt liv. Går du på din väg genom livet, eller går du på någon annans väg? Gör du de där sakerna som är speciella för dig?
Igår var det alltså den 23 september 2024 och Razmus och jag var lediga från jobbet. Sorgen blir ofta extra påtaglig vid årsdagen eftersom dagen symboliserar ett tydligt minne av det som har gått oss förlorat. Det är vanligt att man återupplever de känslor och händelser som inträffade vid själva förlusten. Det är helt enkelt svårt att värja sig från tankar och känslor den här dagen.
Jag började dagen med en promenad upp till Eriks och Williams gravar. Stod där en stund och pratade med dem. Någon hade lagt ditt ett fint hjärta, där denna någon hade trätt rönnbär på en tråd och format till ett hjärta. Så fint!
Varje gång jag kommer dit och ser att någon annan än jag har varit där så blir jag varm i hjärtat.
Williams pappa Joel är vid gravarna nästan varje dag, och han tänder ljus eller lägger en blomma även hos Erik. Tacksam 🙏🏼.
Vid 11-tiden packade jag och Razmus ryggsäcken med kaffe, frallor, och chokladbollar och gav oss i väg mot Skurugata utanför Eksjö. Dinho, vår hund var också med. Trots att vi bor så nära så har vi aldrig varit där tidigare. Vilken upplevelse! Inte den enklaste vandringen med hund, men häftigt att gå där över stenar och nerfallna träd, och grova rötter som slingrade sig längs vandringsleden.
Razmus hittade en fin plats uppe på en höjd som var täckt med mossa. Där satt vi och åt vår picknicklunch och pratade minnen. Razmus pratade om minnen han har med pappa Mats och alla turer till skogen som han och Erik gjorde med honom. Med Mats levde vi ett skogsmulle-liv på ett sätt. Mats jagade mycket, och ibland var killarna med på jakt eller så drog han ut oss på svamp eller blåbärsjakt. Fiske var också något som killarna älskade att följa med pappa på.
Det blev en fin stund i mossan, och Dinho njöt av stunden precis som vi (som ni ser på bilderna 😉).
Jag upplever att både Razmus och jag gör så gott vi kan här i livet. Visst faller vi djupt emellanåt, och speciellt vid årsdagar eller högtider. När livet blir tungt av andra anledningar, livet fortsätter ju med utmaningar även om vi har förlorat två familjemedlemmar, så har jag märkt att det lätt kan bli extra tungt på grund av sorgen vi bär på.
Men de flesta dagarna på året försöker vi göra livet så bra som möjligt.
Den sista tiden har jag ägnat mycket av min lediga tid till att bygga upp en online verksamhet, något som är otroligt spännande. Jag känner att jag har hittat en grupp med människor som ger mig mycket energi, glädje och framåtsträvan.
Något som jag verkligen behöver i mitt liv.
Jag har under en tid lagt coachingen lite åt sidan, och satsat på uppbyggandet av det här nya i stället. Min dröm är att få i gång den verksamheten ordentligt och sen kunna ägna mer tid åt volontärarbete och resande.
Det jag älskar mest med min online business är att jag får guida andra till att också våga göra den där förändringen som ska till för att kunna leva sitt liv på sina villkor.
Och det fina är att jag kan jobba från vart som helst, bara jag har med min laptop och telefon 😍. Så snart ser ni mig sitta på mammas och Jimmys altan nere i Spanien på vinterhalvåret i stället för frysandes här uppe i Norden.
Om ett par veckor ska jag till Malaga på ett event med andra distributörer i Europa. Något som jag verkligen ser fram emot. Det kommer bli en helg med hög energi och boost inför hösten. Det är stora delar av Spanien som jag inte har sett och Malaga-området är ett av dem.
Förra året var jag och min väninna Michaela på en Hälsoboost i Sitges utanför Barcelona. Där hade vi en magisk vecka med underbart väder och sköna människor.
Höstresor är bra för själen tror jag, i alla fall när vi bor i ett nästan ständigt mörker från oktober till mars…
Innan jag avslutar vill jag dela med mig av ett möte som jag var med om i går och även idag.
Igår när jag och Razmus kom hem från vandringen på Skurugata, så var det några arbetare utanför vårt hus. De ska lägga asfalt där. Jag hade ställt några frågor till en av männen tidigare under veckan och nu hade han svar till mig.
Jag var svullen i ansikten och helt rödgråten när vi kom hem, och jag nästan sprang in i huset med solglasögon på, för jag orkade inte prata just då.
Idag stötte jag på samma man igen och jag kände att jag ville be om ursäkt för mitt konstiga beteende som jag hade haft dagen innan, och jag berättade att det var årsdagen för min sons död och att jag inte mådde så bra. Mannen la handen på min axel, tittade mig i ögonen och sa –”Åh söta, du behöver inte säga mer, jag förstår dig, jag har förlorat två barn. Min son för 4 år sedan och min dotter för 22 år sedan.”
Vi vet aldrig vad personen framför oss bär på för historia. Det är så viktigt att vi bemöter människor på ett fint och ödmjukt sätt. Jag förstår varför jag omedveten av mannens historia valde ut honom att prata med av alla andra arbetare som har varit här utanför de sista veckorna. Min intuition tog mig till just honom.
Ett visst beteende kan finnas där av en anledning hos någon – våga ta reda på vad den anledningen är ❤️.
Ta vara på livet och varandra!
Med värme och kärlek
Veronica 🌸